Många drömmer om en egna häst, och vägen dit är inte alltid så lätt. Nu tänkte dela med mig av historien när det gick från dröm till verlighet. Min första egna häst.

Allt började i april 2008, mer noga den 20:e april då min pappa berättade för mig efter många års tjatande att vi äntligen skulle leta och köpa häst. Jag blev så himla glad & satte mig på kvällen och kollade på hästar sex dagare senare satt jag upp på den fösta hästen som troligt vis kunde bli min, en varmblodsvallack som inte kunde trava?! Ägaren pratade bara bra om den hästen som hette "Busen" om jag hade rätt för mig. Det blev inget snack om saken utan den skulle vi inte ha! Dagen efter åkte vi ut till något galoppstuteri där vi skulle provrida en kille som gick riktigt fint på filmen och videon i annonsen. Hästen vävde och försökte bitas i boxen, det var inte samma häst som på bilden ochvideon, hästen på bilden hade 4 helstrumpir och bläs, de hade inte den vi fick prova. Hade Jenny med mig och vi blev  båda lika jävla förvånade när hon slängde på hästen en galoppsadel?! och trodde vi skulle rida omkring i den på den galsna hästen i en travvolt. Nej det gick käpprätt åt helvete! Sen dröjde det ända fram till den femte maj då vi hittade min drömhäst, ett brunt halvblodssto efter bernstein med helt underbara gångarter och hoppade som en gud. Den var helt jävla underbar och vi tackade direkt ja till henne och att vi ville ha denna läromästaren. Tjejen som ägde henne var dryg och hade många bollar i luften, efter ett evigt sökande efter henne fick vi veta att hon redan sålt henne. Då blev jag helt jävla död innombords det dröjde inte längre än till den 12 då pappas gamla travare hade kastat sitt nyfödda föl som det blev bestämt att jag skulle få hem henne, men vi hade ingen stallplats, så hon hamnade nere på jägers tils vi tillslut hittade ett stall ute i sunnanå. Hon hade blivit skrittad lite på förut men inget mer, det tog inte lång tid innan vi galopperade i form och gjorde skänkelvikningar så det stod härliga till. Hon var bäst fast hon alltid varit en surig jävla bitch så är hon ändå allt för mig, jag vet att varje litet steg och varje liten utveckling som hästen gör är på grund av mig, utan mig hade hon inte varit vad hon är idag. Utan mig hade hon inte kunnat springa ut och galoppera en härlig runda i sommarsolen för att bara röra sig. hon hade aldrig klarat sig igenom ett dressyrprogram med 48% som vi har gjort, och ni må få tycka det är hur jävla dåligt som helst. Men jag bryr mig faktist inte. För min häst har inga odds med sig för att fjutta ett dressyrprogram & jag vet så jävla innerligt att utan mig hade det inte funnits några 48% utan det hade varit noll, om ens det. Jag älskar min häst även om hon inte går att rida på just nu så är hon ändå bäst. Och det finns inget bättre än min uppfostrade lilla knähund!

DAME ANNABELLE <3

"busen"            galoppören

Prinsessan Bernsten


världens bästa